Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska göra med advokater. Alltså som yrkesgrupp. Dom har alltid känts lite som läkare, fast för pengar och bråk istället för kroppar. Man vet att dom finns, man är glad att dom finns, men man vill helst inte träffa dom. För det betyder oftast att något är galet.
Men så köpte jag hus. Och plötsligt satt jag där med ett gult A4-block fullklottrat med frågor om besiktningsprotokoll, servitut och något som kallades ”gammal åganderätt till en grusväg som ingen använt sen 70-talet”. Jag fattade ingenting. Och då menar jag verkligen ingenting. Det stod ord på papper som jag kunde läsa högt men som ändå inte bildade någon mening i huvudet. Som ”fastighetsbildningslagen”. Eller ”officialservitut”. Det är som att nån bestämt sig för att göra språket så obegripligt som möjligt, så att vanligt folk ska ge upp och betala nån annan för att tolka.
Vilket jag gjorde. Jag ringde en advokat.
Och vet ni vad? Hon var precis som min mamma. Alltså inte utseendemässigt, utan på det där sättet att hon suckade lite när jag förklarade hur jag tänkt. ”Du kan inte bara ’komma överens’ med grannen om en skriftlig grej som gäller för evigt”, sa hon i luren. ”Det måste skrivas in i inskrivningsregistret. Annars gäller det inte om nån säljer.” Jag hade ingen aning om att det fanns ett inskrivningsregister. Jag visste inte ens att man kunde skriva in saker. För mig var ett handslag på en altan med en kopp kaffe fortfarande det starkaste avtal som fanns.
Advokaten hette förresten Eva. Hon hade jobbat med fastighetsjuridik i tjugo år, och även lite som familjeadvokat. När vi sågs första gången hade hon en trave papper på skrivbordet som var högre än min dotters födelsedagstårta. Och hon bläddrade bland dom som om det vore ett vanligt veckomagasin. Hitade paragrafer på sekunder. ”Här”, sa hon och pekade på en mening som såg ut precis som alla andra meningar, ”det här innebär att du har rätt att använda vägen, men inte att asfaltera den. Så om grannen lägger grus är det lugnt. Asfalt däremot, då måste ni prata igen.”
Jag fattade fortfarande inte skillnaden. Men jag litade på henne.
Det där med tillit är nog grejen med advokater. När man väl behöver dom handlar det inte om att förstå allt, utan om att känna att den där personen vid skrivbordet faktiskt har koll. Att dom sett tusen liknande fall och vet exakt vilka knappar som går att trycka på. För i slutändan är det ändå bara vi själva som sitter där med konsekvenserna. Eva kunde inte bestämma åt mig, men hon kunde förklara vad som hände om jag valde fel.
Det gjorde jag inte. Valde rätt alltså. Vägen är fortfarande grusig, grannen är fortfarande sur ibland, men ingen har stämt nån och jag sover gott om natten. Det får vara värt pengarna.
Sen dess har jag tänkt annorlunda om advokat Göteborg. Dom är inte fienden, inte nödvändigtvis dyra på ett onödigt sätt, och inte alltid ute efter att krångla till saker. Ofta är dom tvärtom. Dom vill att saker ska vara tydliga, så att ingen bråkar sen. För bråk är dyrt. För alla.
Eva sa en sak som fastnat: ”Jag tjänar mest pengar när det inte blir något bråk alls. För då är allt klart från början.” Det är kanske det bästa betyget en advokat kan få. Att göra sig själv onödig.
Nu har jag ingen aning om vad som händer om grannen en dag bestämmer sig för att asfaltera ändå. Men jag vet vem jag ringer. Och det är faktiskt en ganska skön känsla.…